Han berattar pa svenska och trots att bara ungefär tre personer i salen är svenskar, ar det inget problem.
De 27 som deltar i Svenska institutets och Valla folkhögskolas kurs i svenska, har alla studerat språket i sina respektive hemländer innan de åkte hit.
— Det var en slump att jag började läsa svenska, berättar Yura Belov från Moskva, men jag ar mycket glad att det blev så.
Yura är en av de fem som vi lånar med oss från undervisningen till en liten pratstund i folkhögskolans utemöbler. Deras svenskkunskaper ar imponerande, sårskilt med tanke på att ingen av dem har studerat språket särskilt länge.

Yura har studerat svenska i fyra ar. Nar ban kommer tillbaka hem ska ban läsa ekonomi, men tänker fortsätta att studera svenska på egen hand. Målet ar att sa småningom få arbete på en svensk firma.
— Det råder brist både pa lärare och på svenska läroböcker i Ryssland, förklarar han. Jag vill lära mig så mycket som möjligt här, för att kunna fortsätta själv när jag kommer hem.

Svenskstudent av en slump.
— Men jag är mycket glad för att det blev så, säger Yura från Moskva.

Foto: JANNE FORSBY

Kursdeltagarna kommer fran Frankrike, Tyskland, Storbritannien. Polen, Belgien, Ryssland, Lettland, Tjeckien, Kroatien och USA.
Mest långväga resenärer är japanskorna Minako och Rumi, som båda har studerat svenska i två år. De ar vana vid att mötas av förvåning inför sina språkkunskaper.
— Många frågar varför en japan vill kunna prata svenska.
For Rumis del var det bland annat barnboksfigurerna Pippi Långstrump och Vicke Viking som väckte intresset. Båda finns översatta till japanska och Vicke finns också som tecknad TV-serie.
— Jag är intresserad av nordisk politik och sociala förhållanden, speciellt for äldre, förklarar Rumi, som också har läst lite danska.
— Men bara lite, säger hon med stark betoning på "lite".

Minako har medicinska intressen, men hon ska inte utbilda sig inom vården. Hon vill hellre studera förhållandena.
— Jag ar intresserad av husläkarsystemet, och hur ni ser på hjärndödsbegreppet, förklarar hon.
Engelsmannen Philip Waywell, numera bosatt i Skottland, berättar att bans litterära favorit ar Selma Lagerlöf och att han också uppskattar Pör Lagerqvist. Philip skiljer sig fran de övriga genom att inte ha studerat svenska på universitet.
— Jag har läst själv, säger han och karakteriserar svenskan som ett vackert och sjungande språk.

Uttal har han lärt sig både genom kassett, och genom att han haft möjlighet att prata svenska med andra. Detsamma gäller for Andre fran Freiburg, vars syster också läser svenska.
— Vi övar oss tillsammans, det är mycket bra, säger han.
Egentligen studerar han fysik, men ville lära något annat också.
— Jag tycker mycket om Sverige efter ett besök här för tio år sedan. Då var jag på Island också, men islandska är ännu svårare än svenska.

Dagarna pa folkhögskolan är späckade. Förutom att hålla anföranden på svenska, ingår uttalsövningar, grammatikövningar, att skriva uppsats och liknande traditionellt språkplugg.
Men utflykter, författarbesök, guidade turer och ledig tid for egna upptäckter finns också inlagda i schemat.
Vad tycker de då om Sverige och Linköping efter de första tre dagarna? Av de fem vi pratar med, ar det bara Andre som tidigare besökt Sverige.
Antingen det mest är av artighet eller inte, så är alla nöjda. Sverige är trevligt och de är överens om att en vistelse i landet är det bästa sättet att lära språket. De berömmer folkhögskolans mat och inackordering.
Och de har redan upptackt det mest fundamentala draget i den svenska folkkaraktären: karleken till kaffetåren.
— Vi dricker kaffe många gånger, säger Andre och räknar pa fingrarna: först är det frukost, sen förmiddagskaffe, lunch, efter-middagskaffe, kvällsmat och sen kvällskaffe.

Östgöten. Fredag, 22 juli 1994. Nr 166, s. 5